En solskenshistoria

Glädjeruset sprider sig genom hela kroppen, först till bröstet. Vänta nu, vad hände just? Är detta sant? Ja, det måste det vara! Det dansande sambatåget drar vidare till magen. Det här händer, det händer nu! Macarena-dansen befinner sej nu i både händer och fötter, kontrollen är som bortblåst. Det är såhär det känns att vinna på lotto, det är jag övertygad om.

Sambadansarnas muskler verkar bli trötta, tåget går långsammare och långsammare. Till sist har alla gått hem igen och det är bara mitt vanliga innandöme kvar. Jaha, vad ska jag göra nudå? En tomhet fyller upp spåret av dansarna, endorfinerna börjar avta och de vanliga nervbanorna börjar sakta men säkert fungera igen. Sansat, logiskt, vettigt. Så ska jag tänka nu. Lita inte på känslorna, de har bedragit mej allt för många gånger. Jag hittade bara en två euro på marken. Så stor uppståndelse förtjänar den inte. Skärp dej.

Det där var ett praktexempel på just hur en tonårskropp fullproppad med hormoner fungerar. Allt går på övervarv. Det är som om nervimpulserna som förmedlar känslor är 100 gånger känsligare än de som ska koncentrera sig på grammatikboken på bordet. Men varför, varför ska det vara så svårt att tygla sina känslor? Jo, därför att känslorna framkallas av detdär lilla rosa pillret som du för tre månader sen tjatade till dej av preventivrådgivaren. Dumt gjort tre-månader-yngre-jag, dumt gjort.

Men hallå? Det är väl ingen dålig sak att få omotiverade glädjerus nu som då? Jaha, jag glömde visst nämna den andra känslovågen. Gråten, ångesten och “jag är värdelös och kan ingenting”- känslan. Låt mej exemplifiera. Du kommer hem efter en lång och tung dag. Magen kurrar och fötterna styr dej mot köket. Det får bli en smörgås, krafterna räcker inte till för att ens tillaga nudlar. Smör, skinka, ost och så några gurkskivor ska det bli. Men ojsan, en gurkskiva föll på golvet. Sambadansana har plötsligt bytts ut till arga boxare. Tårarna väller fram, en ringlar sig ner till hakan och faller ner på gurkbiten. Känslan blir outhärdlig, du springer till sängen och tycker en kudde mot ansiktet så du kan skrika så hårt du bara kan. Efter 15 minuter lämnar du den snoriga, blöta kudden och plockar upp gurkskivan, lägger den på smörgåsen och äter upp.

Så efter tre månader av intensiva gråt- och skrattanfall om vart annat bestämde jag mej föratt sluta slänga i mej hormonpillret som verkligen inte hörde hemma i min kropp. Varför vill jag då berätta om just dethär p-piller missödet? Det finns ju så många positiva fall där p-pillret eller annat p-medel bara förenklat vardagen och gjort livet lättare. Jo, därför att p-piller användningen börjar i allt lägre åldrar hela tiden. På nyheterna och hos läkaren får vi höra att p-pillren blir bättre och innehåller mindre hormoner hela tiden. Biverkningarna blir mindre hela tiden, man visar upp diagram där linjen just och just löper ovanför x-axeln. Men vänta nu? Inga bieffekter? Så det är alltså fullt normalt att gråta när en ser en gosig baby i k-extran? Det kan ju inte vara ett normalfall, eller?

Så flickor, tjejer och alla ni som vill bli benämnda med något annat ord. Sätt er ner en stund före ni traskar iväg till hälsovårdsstationen och fundera. Fundera med dina föräldrar, din partner och om du är under 20 år, fundera med din ännu inte fullt utvecklade kropp. Behöver jag det här? Om enda orsaken är att du vill ha ett smidigare sexliv ska du tänka till ännu en extra gång. Kom överens med din partner om kostnader och ansvar. Om du inte har massiva kramper och floder som störtar ur ditt inre en gång i månaden så råder jag dej att använd kondom. De är ju roliga på sitt sätt. Det finns olika storlekar, färger, smaker, former och det finns till och med glow in the dark-kondomer, häftigt! En kan också ha vattenballongskrig med dem, det kan en minsann inte med p-piller. Tänk på det när du traskar iväg till gynekologen, tänk på ballongerna och gurkskivan.